handen fastlimmad i bordet och allmänt nattsvammel
Det ser ut som att någon släppt en bomb i mitt vardagsrum och att allt som sprängts var gjort i papper och kartong.
En äkta pysselstuga.
Jag trivs som fisken i vattnet (Egentligen, hur bra trivs fisken där? Jag menar, uttrycket borde ju liknas vid t.ex; Jag trivs som människan på torra land... Självklart trivs man bättre i det element man är menad att leva i, annars blir det ju en aning svårt att typ andas och annat som är nödvändingt för ens överlevnad. Men trots att människan är menad att leva på land med syre så finns det en jäkla massa folk som mår skit. Borde det inte finnas en hel del fiskar som inte uppskattar livet även om de är i vattnet också?
Ska jag ge upp detta och erkänna att fiskar har hjärnor som små nötter och således inte bryr sig något vidare om livets svårigheter mer än att de vill äta, sova och andas? Ska jag sluta skriva sju meningar långa parenteser? Okej.)
Det är så frigivande att slänga kartongbitar runt sig som konfetti och skratta i takt med limångornas intåg i hjärnan.
Jag borde bli pysseltant. Kanske öppna en söt hantverksbod i Skänninge där jag säljer små brodyrer och trätomtar. Efter mörkrets intrång sitter jag i min lilla stuga med halmtak (som ligger på samma gård som hantverksboden) framför en brasa och stickar. När livets känns svårt tar jag bara en promenad till mitt pittoreska växthus där alla möjliga och omöjliga plantor frodas... (...)
Ja, det låter mysigt... och tråkigt (förutom att vistas i växthuset då. Där behöver jag inte vara glad för att vara glad).
Nog.
p.s. Nu blev jag plötsligt meningslös i hela kroppen. Tv brukar hjälpa mot det, men ikväll har den bra tv:n tagit ledigt för att låta den dåliga tv:n visa skräp (förutom Notting Hill som är min favorit-romatiska komedi, men den är slut).
På vardagar vid den här tiden brukar How I met your mother sändas, då kan jag bli fån-glad och skjuta upp sömnen ytterligare för att sedan se på Seinfeldt, Cheers och Spin City. När alla dessa komediserier slutat börjar Torchwood på fyran och det är så spännande och läskigt att jag bara måste se. Men att sova efter att ha sett övernaturlig thriller är näst intill omöjligt så då måste jag titta på någon gammal dokumentär på ettan en stund. Således försvinner natten i tv:ns tecken och alla är nöjda och glada. (Förr om åren stillade jag nattångesten med en Bamse-tidning. Om det ändå vore så enkelt)
Det är ganska stört att jag klarar av att gå upp och vara vaken hela skoldagar samt sprida glädje (för det har mina klasskamrater sagt, yay!) och energi trots den knappa sovtiden.
Kan man ha naturlig utsöndring av extacy i kroppen?
Det är egentligen inte själva sovandet som är det största problemet, utan den stund det tar för kroppen att slappna av.
Jag undrar varför jag har sådan ångest över det, varför jag alltid känner mig otrygg i sängen.
Kanske för att jag varje natt drömmer vidriga mardrömmar, hallucinerar och får andsvårigheter?
Nääää, inte kan det bero på det. *Host*
Att ligga där ensammast i världen, och försöka tänka sömnvänliga tankar, är inte lätt när en hel orkester spelar ångestsymfoni i huvudet.
Ska jag bli konstnär, psykolog eller galen?
d.s.
//force
En äkta pysselstuga.
Jag trivs som fisken i vattnet (Egentligen, hur bra trivs fisken där? Jag menar, uttrycket borde ju liknas vid t.ex; Jag trivs som människan på torra land... Självklart trivs man bättre i det element man är menad att leva i, annars blir det ju en aning svårt att typ andas och annat som är nödvändingt för ens överlevnad. Men trots att människan är menad att leva på land med syre så finns det en jäkla massa folk som mår skit. Borde det inte finnas en hel del fiskar som inte uppskattar livet även om de är i vattnet också?
Ska jag ge upp detta och erkänna att fiskar har hjärnor som små nötter och således inte bryr sig något vidare om livets svårigheter mer än att de vill äta, sova och andas? Ska jag sluta skriva sju meningar långa parenteser? Okej.)
Det är så frigivande att slänga kartongbitar runt sig som konfetti och skratta i takt med limångornas intåg i hjärnan.
Jag borde bli pysseltant. Kanske öppna en söt hantverksbod i Skänninge där jag säljer små brodyrer och trätomtar. Efter mörkrets intrång sitter jag i min lilla stuga med halmtak (som ligger på samma gård som hantverksboden) framför en brasa och stickar. När livets känns svårt tar jag bara en promenad till mitt pittoreska växthus där alla möjliga och omöjliga plantor frodas... (...)
Ja, det låter mysigt... och tråkigt (förutom att vistas i växthuset då. Där behöver jag inte vara glad för att vara glad).
Nog.
p.s. Nu blev jag plötsligt meningslös i hela kroppen. Tv brukar hjälpa mot det, men ikväll har den bra tv:n tagit ledigt för att låta den dåliga tv:n visa skräp (förutom Notting Hill som är min favorit-romatiska komedi, men den är slut).
På vardagar vid den här tiden brukar How I met your mother sändas, då kan jag bli fån-glad och skjuta upp sömnen ytterligare för att sedan se på Seinfeldt, Cheers och Spin City. När alla dessa komediserier slutat börjar Torchwood på fyran och det är så spännande och läskigt att jag bara måste se. Men att sova efter att ha sett övernaturlig thriller är näst intill omöjligt så då måste jag titta på någon gammal dokumentär på ettan en stund. Således försvinner natten i tv:ns tecken och alla är nöjda och glada. (Förr om åren stillade jag nattångesten med en Bamse-tidning. Om det ändå vore så enkelt)
Det är ganska stört att jag klarar av att gå upp och vara vaken hela skoldagar samt sprida glädje (för det har mina klasskamrater sagt, yay!) och energi trots den knappa sovtiden.
Kan man ha naturlig utsöndring av extacy i kroppen?
Det är egentligen inte själva sovandet som är det största problemet, utan den stund det tar för kroppen att slappna av.
Jag undrar varför jag har sådan ångest över det, varför jag alltid känner mig otrygg i sängen.
Kanske för att jag varje natt drömmer vidriga mardrömmar, hallucinerar och får andsvårigheter?
Nääää, inte kan det bero på det. *Host*
Att ligga där ensammast i världen, och försöka tänka sömnvänliga tankar, är inte lätt när en hel orkester spelar ångestsymfoni i huvudet.
Ska jag bli konstnär, psykolog eller galen?
d.s.
//force
Kommentarer
Trackback
