you are a sweet ass candy
Kanske har jag missuppfattat låttexten lite...
Millie – My Boy Lollipop
Nu är jag hemma i skogen, eller Älgarnas stad som min ena bf så fint uttryckte det.
Det var meningen att jag + storasyster+ systerdotter skulle ta en tur till västra götaland och umgås med en äldre herre och en äldre dam, betitlade morfar och mormor. Dessvärre knackade magsjukan på dörren och den lilla i ressällskapet insjuknade. Så, medan hon och storasyster är hemma hos sig och tittar på Pippi Långstrump hänger jag här hemma hos mor och far. Trevligt det med.
Igår (när jag helt mirakulöst vaknade klockan åtta, innan alarmet började tjuta! Är fett med stolt) sken solen hela dagen och jag skuttade omkring utomhus i tights och klänning(say what?) mest hela tiden.
Avsaknade av svindlande kittel i magen fick mig att börja söka efter familjens gamla studsmatta.
Jag letade först i ladugården. Där fanns ingen studsmatta, men däremot ett trumset. Självklart var jag tvungen att föra oväsen en stund. Träffade även på en humla som jag döpte till Mårten. Han surrade omkring i takt till min otakt.
Efter en stunds bankande fick min otåliga hjärna (alltså, kan jag ingenting direkt blir det tråkigt) nog och jag återgick till studsmatte-uppdraget.
Potentiell plats för studsmatteförvaring nr 2 var det gamla halvruttna huset som står på vår tomt.
Jag har alltid varit rädd för det huset. Ända sedan barnsben har jag undvikit att titta mot det, vägrat gå in i det ensam, fått panik av att gå in i det även i andras sällskap, sprungit förbi det när jag kommit hem från skolan och med klappande hjärta smällt igen och låst ytterdörren innan diverse spöken hunnit ifatt mig.
Det kan fortfarande vrida sig olustigt i magen om jag tittar in i något av de mörka fönstren för länge.
I alla fall, nu är jag ju vuxen och rationell. Att fåna sig sådär går inte för sig längre (...).
Därför klev jag igår med bestämda steg in genom den lilla gnisslande dörren för att finna min skatt. Och ja, jag fann den!
Bland en massa oidentifierbart bråte och isolering hade någon (gissningsvis en varför-skulle-jag-bry-mig-om-en-fånig-leksak?-tänkande fader) slängt in min kära studsmatta.
Jag tog tag i saken och släpade ut bit för bit.
Om man säger såhär: Det är väldigt dumt och korkat att vara rädd för spindlar och andra småkryp om man bor här. Därför har jag lagt av med sådana töntigheter. Nästan.
Efter mycket om och men:
Fjädrar att slita sönder fingrarna mot:
En vårlök medan vi väntar på att jag ska sätta ihop konstruktionen:
YAAAAAAAY!:
Millie – My Boy Lollipop
Nu är jag hemma i skogen, eller Älgarnas stad som min ena bf så fint uttryckte det.
Det var meningen att jag + storasyster+ systerdotter skulle ta en tur till västra götaland och umgås med en äldre herre och en äldre dam, betitlade morfar och mormor. Dessvärre knackade magsjukan på dörren och den lilla i ressällskapet insjuknade. Så, medan hon och storasyster är hemma hos sig och tittar på Pippi Långstrump hänger jag här hemma hos mor och far. Trevligt det med.
Igår (när jag helt mirakulöst vaknade klockan åtta, innan alarmet började tjuta! Är fett med stolt) sken solen hela dagen och jag skuttade omkring utomhus i tights och klänning(say what?) mest hela tiden.
Avsaknade av svindlande kittel i magen fick mig att börja söka efter familjens gamla studsmatta.
Jag letade först i ladugården. Där fanns ingen studsmatta, men däremot ett trumset. Självklart var jag tvungen att föra oväsen en stund. Träffade även på en humla som jag döpte till Mårten. Han surrade omkring i takt till min otakt.
Efter en stunds bankande fick min otåliga hjärna (alltså, kan jag ingenting direkt blir det tråkigt) nog och jag återgick till studsmatte-uppdraget.
Potentiell plats för studsmatteförvaring nr 2 var det gamla halvruttna huset som står på vår tomt.
Jag har alltid varit rädd för det huset. Ända sedan barnsben har jag undvikit att titta mot det, vägrat gå in i det ensam, fått panik av att gå in i det även i andras sällskap, sprungit förbi det när jag kommit hem från skolan och med klappande hjärta smällt igen och låst ytterdörren innan diverse spöken hunnit ifatt mig.
Det kan fortfarande vrida sig olustigt i magen om jag tittar in i något av de mörka fönstren för länge.
I alla fall, nu är jag ju vuxen och rationell. Att fåna sig sådär går inte för sig längre (...).
Därför klev jag igår med bestämda steg in genom den lilla gnisslande dörren för att finna min skatt. Och ja, jag fann den!
Bland en massa oidentifierbart bråte och isolering hade någon (gissningsvis en varför-skulle-jag-bry-mig-om-en-fånig-leksak?-tänkande fader) slängt in min kära studsmatta.
Jag tog tag i saken och släpade ut bit för bit.
Om man säger såhär: Det är väldigt dumt och korkat att vara rädd för spindlar och andra småkryp om man bor här. Därför har jag lagt av med sådana töntigheter. Nästan.
Efter mycket om och men:
Fjädrar att slita sönder fingrarna mot:
En vårlök medan vi väntar på att jag ska sätta ihop konstruktionen:
YAAAAAAAY!:
Kommentarer
Trackback
