ute inne i mig

Det är ofrånkomligt, omöjligt, livsavgörande.
Jag måste ha natur och skog för att överleva.
Det finns många fördelar med att bo i en storstad (om vi nu blundar för att jag bor långt ute i en förort vars tunnelbanelinje i ett halvår framöver ska repareras, och bussarna krånglar... ja).
Jag tycker verkligen om att gå längs gatorna inne i stor-Stockholm och titta på alla människor staden har att erbjuda. Variationen på ansikten och kroppsformer, klädstilarna, kulturer, uttryck, min hand börjar skaka så mycket vill jag rita av dem. Inspiration!
Men, allt som oftast längtar jag bort från ruset och trängseln. Jag vill kunna gå ut i en trädgård utan att störas av grannarnas insyn, jag vill kunna ta cykeln till en badsjö (även om den är full av slam och gegg) och jag vill kunna vandra längs landsvägen och hitta stora sjok med tussilago.
Med andra ord, jag längtar hem.

För att stilla naturhungern ska jag nu ta en långpromenad till det lilla skogsparti jag "upptäckte" för några veckor sedan. Senast jag var där låg snön fortfarande tjock på sina ställen och jag fick pulsa fram mellan träden med endast gymnastikskor på fötterna. Det var lite kallt, men definitivt värt det.

En bild på min vän som inte har med saken att göra. Förvisso var vi ute på landet när denna bilden togs. Räknas det?

copyright-skyddad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0