use the force

Halsen smakar sparris= förkylningen är påväg bort!

Det är också anledningen till att jag avskyr sparris.


Här hoppar jag upp och ner för att förkylningen snart är väck. usetheforce.blogg.se©

Åååh jag är så nedrans klantig. På grund av försovning imorse flackade jag runt i panik och samlade på mig allt nödvändigt skolmaterial. När det var dags att gå skulle jag ta mobilen som låg på golvet bredvid sängen. Jag lyfte den i mobilsnöret men tappade taget. Som tur var (tänkte jag då) ryckte mina jedi-krafter in och jag lyckades fånga upp snöret precis innan mobilen slog i golvet.
Dessvärre stod även en kanna vatten vid sängen...

Jag fönar och hoppas på det bästa.

Alldeles för lite fotograferande har skett de senaste veckorna. Här kommer i alla fall tre bilder ur helgens skörd.
Promenad med sistah och mamma.


Sistah usetheforce.blogg.se©


Bonn-Svens hus i snurr. (ja, jag älskar att bo på landet när det faktiskt finns folk med skumma smeknamn som Bonn-Sven, Doft-Björn och Pulver-Fia). usetheforce.blogg.se©


Ett styck knölig björk. usetheforce.blogg.se©


//force

Förkylningen har förvärrats och jag har ingen att gnälla inför.
Det var pluggtid inplanerat med kompisarna idag men jag orkade inte förstå utan låg mest med ansiktet begravt i Lindas (sjukt mjuka och gossiga, ej dammiga) matta.
De andra i plugg-gruppen var tvungna att förklara de mest triviala sakerna för mig men jag bara suckade förvirrat.
I natt var jag nämligen på upptäcktsfärd (kalla det "nästan vaken-sömngång" om du vill). Jag hade svårigheter med andningen, och såg på Torchwood, Smallville, Xena... ja alla de program som sänds mitt i natten, när det började lukta bränd plast.
Första potentiella luktspridare var spisen. Det har hänt att jag smält stekspadar på plattorna förut.
Jag gick ut i köket och kollade läget, ingenting brännbart låg i närheten av spisen och lukten kändes inte alls. Jag gick då ut i hallen, ingen lukt.
Den fanns bara i sovrummet.
Så jag sprang runt runt i lägenheten i bara underkläder och sniffade frenetiskt med näsan i flera minuter.
När jag inte fann källan så dök nya hypoteser upp.

• En granne har lämnat spisen på och hela huset brinner men ingen orkade säga till mig.
• En granne har tänt eld på sin lägenhet.
• Min tv brinner, men jag kan inte se det (say what?)
• En elak jävel har kastat in en gasbehållare i hyreshuset.
• Jag har en hjärnblödning på väg (man ska ju tydligen känna lukten av bränd fis då... nästan samma sak som gummi va?)

Till slut gav jag upp och tänkte att jag sover nu och så får vi se om jag vaknar imorgon. Tryggt.

En förkylning har slagit läger i min hals. Den sitter där på en stubbe och berättar läskiga spökhistorier samtidigt som den bränner grillkorven.
Det är väl ungefär allt som hänt idag.

Under helgen var jag hemma och vaktade en systerdotter, spelade piano, kammade katterna, lekte med familjen och fikade aningen för mycket. Fräckt.

Jag har hört att förkylningar skyr vila så nu bär det av mot sängen.

Detta har jag ägnat min kväll åt, istället för att plugga alltså.

Vad är grejen med de kåta damerna i shamporeklamerna?
De ser ut att bli sexuellt tillfredställda av att gno in lite tvål i hårbotten.
Gör det mig köpsugen? Nej.

//force

Det luktar grillat trä i min lägenhet. Lite oroande.
Tänk om grannen är en störd pyroman (ok nej, jag har inte hört om pyromaner som inte är störda...)!
Min balkong är fyra meter över marken, att hoppa ner från den kan nog svida i anklarna.
Som barn (jaja, kanske fortfarande) låg jag ofta och tänkte på hur jag skulle göra för att kunna rädda alla i familjen plus katter, fiskar och värdesaker om det började brinna. Jag planerade in i minsta detalj hur jag skulle väcka syskonen, kasta ut katterna genom fönstret(vårt hus är inte så högt, de klarar det även från övre våningen), vråla på mamma och pappa och få ut åtminstone något varmt klädesplagg. Ja, jag var (är) ett oroligt barn med överdrivna samvetskval och ansvarskänslor.
Jag behöver nog en ovanligt lugn och trygg pojkvän eller säckar med valium (förresten, varför inte båda?).

På torsdag bär det av hemåt. Yippie-kai-eyyy!
Två månader sedan jag gick på knarrande lanthusgolv, två månader sedan jag vaknade på morgonen med en katt i ansiktet, två månader sedan jag satt inklämd mellan mamma och pappa i soffan och såg på random kriminalserie.
Det är nästan läskigt hur mycket jag saknar mitt hem. Antagligen söker jag desperat efter någon plats där jag kan känna åtminstone ett uns harmoni. För tillfället finns det bara hemhemma.
Jag önskar att jag var sådär härligt trygg i mig själv och vågade åka vart som helst när som helst utan att bli skräckslagen.
Kanske om några år, när den värsta hemlängtan gått över.

Lägger in två snygga människor här (helt utan relevans):


James McAvoy, till och med fin som faun.


Kate Winslet. Hon är naturligt vacker och lite awkward. Gillar!

p.s. Ehehe rubriken har ingenting med inlägget att göra. Andra bloggare brukar lägga in låttexter i sina rubriker, så varför skulle inte jag kunna? (även om jag inser att låtvalet kanske inte var det mest seriösa) d.s.

So long.

---

Edit: En påskdesign med vårkänslor fixad.

I fredags dansade jag helt galet till musik jag tidigare inte hört.
I lördags kastade jag chips på tv:n för att Salem inte vann den där melodifestivalen (som jag varje år blir asförbannad på trots att jag "inte bryr mig")
I söndags rullade jag runt på mattor och lärde mig slå undan våldsmän(/kvinnor) i takt till "I´m walking on sunshine" (älskar låtvalet).

Förutom allmänt slöande framför dator och tv har det faktiskt hänt lite skoj i helgen.

Dagen gick i slapphäckens tecken.
Därför behövs en pepplåt till imorgon.

Here we go:

Det var längesedan jag var så depp som idag. Kanske berodde det på den extrema sömnbristen... (no kidding!)
Allt blev till det bättre under ju jutsu-träningen i alla fall. Vi skulle lära oss kast och det slutade med att jag låg mosad under Em och asgarvade.
Vi fick även stå på vår träningskamrats rygg medan denna kröp fram över golvet. Surfa på människa. Jag red på vågen, kände saltvattenstänk mot huden och vinden i håret.
Sedan fick jag kramp i tån, och ingenting är mer uppmuntrande än det.
Tår ser roliga ut redan när de beter sig normalt, tänk då när de spretar åt helt fel håll. Hilarious.
Det är skönt att vara lättroad i svåra tider.

Nu förtjänar min mosiga hjärna lite sömn. Jag vågar knappt tänka på vad som skulle hända efter ytterligare en natt utan vila. Förmodligen något Zombies rise again-ish.

God natt gullevuttar.

//force

Jag kan redan nu se på mina arbetsprover att jag inte kommer komma in på Konstfack.
De senaste dagarna har varit stressade och ångestfyllda och det enda jag lyckats med är att limma fast händerna i golvet.
Även om hela arbetet har gått skit så tänker jag skicka in det. Man vet ju aldrig, de som bedömer proverna kanske råkar snubbla och lägga mina prover i "intagen-högen"(ja för en sådan finns det sääääkert) istället för sopnedkastet.
Just nu är jag mest galet besviken på mig själv, hur kan jag åstadkomma något så skräpigt och tafatt under så lång tid?
Det borde finnas pris för sämst... ja bara allmänt sämst. Det skulle jag vinna med hästlängder (känns ju bra i alla fall).
Hela dagen har jag tänkt; Stackars mig, jag behöver choklad.
Nej fasen heller, jag är inte värd choklad! Jag ska äta torrt bröd utan smör. Hah!

//force

Det ser ut som att någon släppt en bomb i mitt vardagsrum och att allt som sprängts var gjort i papper och kartong.
En äkta pysselstuga.
Jag trivs som fisken i vattnet (Egentligen, hur bra trivs fisken där? Jag menar, uttrycket borde ju liknas vid t.ex; Jag trivs som människan på torra land... Självklart trivs man bättre i det element man är menad att leva i, annars blir det ju en aning svårt att typ andas och annat som är nödvändingt för ens överlevnad. Men trots att människan är menad att leva på land med syre så finns det en jäkla massa folk som mår skit. Borde det inte finnas en hel del fiskar som inte uppskattar livet även om de är i vattnet också?
Ska jag ge upp detta och erkänna att fiskar har hjärnor som små nötter och således inte bryr sig något vidare om livets svårigheter mer än att de vill äta, sova och andas? Ska jag sluta skriva sju meningar långa parenteser? Okej.)
Det är så frigivande att slänga kartongbitar runt sig som konfetti och skratta i takt med limångornas intåg i hjärnan.
Jag borde bli pysseltant. Kanske öppna en söt hantverksbod i Skänninge där jag säljer små brodyrer och trätomtar. Efter mörkrets intrång sitter jag i min lilla stuga med halmtak (som ligger på samma gård som hantverksboden) framför en brasa och stickar. När livets känns svårt tar jag bara en promenad till mitt pittoreska växthus där alla möjliga och omöjliga plantor frodas... (...)
Ja, det låter mysigt... och tråkigt (förutom att vistas i växthuset då. Där behöver jag inte vara glad för att vara glad).

Nog.

p.s. Nu blev jag plötsligt meningslös i hela kroppen. Tv brukar hjälpa mot det, men ikväll har den bra tv:n tagit ledigt för att låta den dåliga tv:n visa skräp (förutom Notting Hill som är min favorit-romatiska komedi, men den är slut).
På vardagar vid den här tiden brukar How I met your mother sändas, då kan jag bli fån-glad och skjuta upp sömnen ytterligare för att sedan se på Seinfeldt, Cheers och Spin City. När alla dessa komediserier slutat börjar Torchwood på fyran och det är så spännande och läskigt att jag bara måste se. Men att sova efter att ha sett övernaturlig thriller är näst intill omöjligt så då måste jag titta på någon gammal dokumentär på ettan en stund. Således försvinner natten i tv:ns tecken och alla är nöjda och glada. (Förr om åren stillade jag nattångesten med en Bamse-tidning. Om det ändå vore så enkelt)
Det är ganska stört att jag klarar av att gå upp och vara vaken hela skoldagar samt sprida glädje (för det har mina klasskamrater sagt, yay!) och energi trots den knappa sovtiden.
Kan man ha naturlig utsöndring av extacy i kroppen?
Det är egentligen inte själva sovandet som är det största problemet, utan den stund det tar för kroppen att slappna av.
Jag undrar varför jag har sådan ångest över det, varför jag alltid känner mig otrygg i sängen.
Kanske för att jag varje natt drömmer vidriga mardrömmar, hallucinerar och får andsvårigheter?
Nääää, inte kan det bero på det. *Host*
Att ligga där ensammast i världen, och försöka tänka sömnvänliga tankar, är inte lätt när en hel orkester spelar ångestsymfoni i huvudet.
Ska jag bli konstnär, psykolog eller galen?
d.s.
//force

usetheforce.blogg.se© (Linda tog översta bilden)
Vi satt vid mitt köksbord och hittade på egna land, som på mellanstadiet. Bra nätter.

Dagen har gått i musiken och panikens tecken.
Klockan elva vaknade jag och vrålade ut; "Faaaaaan", då jag trodde att jag försovit mig till skolan. Så var som tur var inte fallet, jag blev bara lurad av min egen morgonförvirrning (nytt ord, hej).
Vi är ju "lediga" titt som tätt i min skola. Tid för självstudier och annat nyttigt *host*.
I alla fall; när jag lugnat ner mig och satt igång Xena krigarprinsessan på tv var det dags för frukost. Jag kände för att använda mig av min kulinariska ådra och värmde varmkorv. Smashing!

En top model-repris senare satte jag mig vid köksbordet för att rita...
Så gick tiden, jag ritade färdigt sista centimetern på en bild, rev sönder lite papper, ritade en massa nakna tjocka damer i roliga ställningar (inget snusk nu, ok?), åt en apelsin och målade en gran.
Produktivt? Nej.
Vad är det för fel på mig? Varför måste jag alltid sitta uppe i sista sekund och vrida mig i ångestkramper för att få något färdigt?
Kan jag inte få vara en av de där duktiga människorna som gör färdigt allt direkt efter att de fått sin uppgift?
Eller finns risken då att jag blir för slö och slutar se kritiskt på mina verk?
Gwaaargh! I nuläget är inget bra i alla fall. Sluta gnälla, börja producera.
Musiken har gått på högsta volym hela dagen för att överrösta prestationsångest-demonerna.

Jäkla bananorkesterkorkarsel.


foto: Linda P
//force

Jag vet inte riktigt vad som hände, men nu är jag tusen kronor fattigare och en keyboard rikare.


How much did you pay for your rock n roll lifestyle?

//force

Nu är jag hemma från en spelning med Loke i Växjö.
Det var mycket trevligt, vi satt på ett golv och gungade med i takten.
Ibland kan det vara skönt att inte dansa runt som en galning till musiken. Att bara sitta på sin mjuka ända och blunda är rätt så guld det med.
Människorna (vad random det låter) jag var på spelningen med stannade i Växjö för öl. Jag kände en viss längtan efter maltdryck och barhäng men förstod att det inte skulle vara speciellt kul att åka tåg ensam halv tolv på natten (med tanke på lektionen imorgon)... så jag bangade.
Nu luktar hela lägenheten deg, och jag har verkligen ingen aning om varför. "Det stora degluktarmysteriet" ska min nästa engelska deckare heta (ja för jag ska hux flux flytta till den engelska landsbyggden, gå klädd i tweedkavaj och se allmänt detektivig ut). Läs den, lovar att det blir spännande!

Ett olöst korsord ligger i min väska och ropar förföriskt.

Vänta inte uppe.

//force