ur fokus
Vissa dagar ser jag allt suddigt, mörkt och trasigt i kanterna. Hur mycket jag än koncentrerar blicken på fasta punkter, gnuggar ur ögonen, torkar av alla fönster alla speglar, så fortsätter världen vara diffus och undflyende för mitt förstånd.
Himlen trycker på och agerar lock som stänger inne istället för att vara vägen ut, det öppna.
Sådana dagar vill jag helst riva loss bit för bit av min kropp och med naket medvetande lösas upp.
Tur att det inte är så idag. LALALA TJOHO!
en fundering
Jag förstår inte hur vissa människor med dessert- och bakintresse kan hålla sig smala.
Hade det varit en av mina större hobbies hade jag varit så himla tjock nu.
Hade det varit en av mina större hobbies hade jag varit så himla tjock nu.
ute inne i mig
Det är ofrånkomligt, omöjligt, livsavgörande.
Jag måste ha natur och skog för att överleva.
Det finns många fördelar med att bo i en storstad (om vi nu blundar för att jag bor långt ute i en förort vars tunnelbanelinje i ett halvår framöver ska repareras, och bussarna krånglar... ja).
Jag tycker verkligen om att gå längs gatorna inne i stor-Stockholm och titta på alla människor staden har att erbjuda. Variationen på ansikten och kroppsformer, klädstilarna, kulturer, uttryck, min hand börjar skaka så mycket vill jag rita av dem. Inspiration!
Men, allt som oftast längtar jag bort från ruset och trängseln. Jag vill kunna gå ut i en trädgård utan att störas av grannarnas insyn, jag vill kunna ta cykeln till en badsjö (även om den är full av slam och gegg) och jag vill kunna vandra längs landsvägen och hitta stora sjok med tussilago.
Med andra ord, jag längtar hem.
För att stilla naturhungern ska jag nu ta en långpromenad till det lilla skogsparti jag "upptäckte" för några veckor sedan. Senast jag var där låg snön fortfarande tjock på sina ställen och jag fick pulsa fram mellan träden med endast gymnastikskor på fötterna. Det var lite kallt, men definitivt värt det.
En bild på min vän som inte har med saken att göra. Förvisso var vi ute på landet när denna bilden togs. Räknas det?
copyright-skyddad.
Jag måste ha natur och skog för att överleva.
Det finns många fördelar med att bo i en storstad (om vi nu blundar för att jag bor långt ute i en förort vars tunnelbanelinje i ett halvår framöver ska repareras, och bussarna krånglar... ja).
Jag tycker verkligen om att gå längs gatorna inne i stor-Stockholm och titta på alla människor staden har att erbjuda. Variationen på ansikten och kroppsformer, klädstilarna, kulturer, uttryck, min hand börjar skaka så mycket vill jag rita av dem. Inspiration!
Men, allt som oftast längtar jag bort från ruset och trängseln. Jag vill kunna gå ut i en trädgård utan att störas av grannarnas insyn, jag vill kunna ta cykeln till en badsjö (även om den är full av slam och gegg) och jag vill kunna vandra längs landsvägen och hitta stora sjok med tussilago.
Med andra ord, jag längtar hem.
För att stilla naturhungern ska jag nu ta en långpromenad till det lilla skogsparti jag "upptäckte" för några veckor sedan. Senast jag var där låg snön fortfarande tjock på sina ställen och jag fick pulsa fram mellan träden med endast gymnastikskor på fötterna. Det var lite kallt, men definitivt värt det.
En bild på min vän som inte har med saken att göra. Förvisso var vi ute på landet när denna bilden togs. Räknas det?
copyright-skyddad.
maybe my time has come, to walk by your side
Jag skulle kunna bli kär.
Kanske.
Det vore ju hemskt trevligt.
Kanske.
Det vore ju hemskt trevligt.
colors of the wind, colors on my clothes
Jobbetijobba.
Jag målar för fullt, kladdar ner oömma kläder och känner låtsas-reumatismen slita i fingerlederna efter för många timmar med ett krampaktigt grepp om penseln.
Det är roligt när jag kommer in i ett så kallat flow. Då jag inte hör varje långsam minut sakta knega sig förbi utan istället hamnar i ett drömskt tillstånd med ett enda mål, att färglägga väggen framför mig.
Men när solen bränner över ryggen och en evighet känns kort i jämförelse med hur lång tid det tar att måla en ynka meter vägg, då vill jag bara lägga mig ner på den grusiga asfalten och tjura.
Vad som får timmarna att gå förutom tusen tankar om allt, ensamkaraoke utan tv-skärm (alltså sjunga som vanligt) och envist penselgno är att lyssna på radio.
Numera kan jag alla hits utantill, känner på mig utan att kolla klockan när det är dags för nyheter och vet varje programledares glada ljud, obekväma ljud, trötta ljud och finurliga ljud (det som kommer ur dem förutom ord tonläge inräknat).
Mellan 07.00 och 16.00 är jag en äkta p3-nörd (med paus för toalettbesök och en kort lunch).
Det känns rätt gött faktiskt.
//force
Jag målar för fullt, kladdar ner oömma kläder och känner låtsas-reumatismen slita i fingerlederna efter för många timmar med ett krampaktigt grepp om penseln.
Det är roligt när jag kommer in i ett så kallat flow. Då jag inte hör varje långsam minut sakta knega sig förbi utan istället hamnar i ett drömskt tillstånd med ett enda mål, att färglägga väggen framför mig.
Men när solen bränner över ryggen och en evighet känns kort i jämförelse med hur lång tid det tar att måla en ynka meter vägg, då vill jag bara lägga mig ner på den grusiga asfalten och tjura.
Vad som får timmarna att gå förutom tusen tankar om allt, ensamkaraoke utan tv-skärm (alltså sjunga som vanligt) och envist penselgno är att lyssna på radio.
Numera kan jag alla hits utantill, känner på mig utan att kolla klockan när det är dags för nyheter och vet varje programledares glada ljud, obekväma ljud, trötta ljud och finurliga ljud (det som kommer ur dem förutom ord tonläge inräknat).
Mellan 07.00 och 16.00 är jag en äkta p3-nörd (med paus för toalettbesök och en kort lunch).
Det känns rätt gött faktiskt.
//force
handen fastlimmad i bordet och allmänt nattsvammel
Det ser ut som att någon släppt en bomb i mitt vardagsrum och att allt som sprängts var gjort i papper och kartong.
En äkta pysselstuga.
Jag trivs som fisken i vattnet (Egentligen, hur bra trivs fisken där? Jag menar, uttrycket borde ju liknas vid t.ex; Jag trivs som människan på torra land... Självklart trivs man bättre i det element man är menad att leva i, annars blir det ju en aning svårt att typ andas och annat som är nödvändingt för ens överlevnad. Men trots att människan är menad att leva på land med syre så finns det en jäkla massa folk som mår skit. Borde det inte finnas en hel del fiskar som inte uppskattar livet även om de är i vattnet också?
Ska jag ge upp detta och erkänna att fiskar har hjärnor som små nötter och således inte bryr sig något vidare om livets svårigheter mer än att de vill äta, sova och andas? Ska jag sluta skriva sju meningar långa parenteser? Okej.)
Det är så frigivande att slänga kartongbitar runt sig som konfetti och skratta i takt med limångornas intåg i hjärnan.
Jag borde bli pysseltant. Kanske öppna en söt hantverksbod i Skänninge där jag säljer små brodyrer och trätomtar. Efter mörkrets intrång sitter jag i min lilla stuga med halmtak (som ligger på samma gård som hantverksboden) framför en brasa och stickar. När livets känns svårt tar jag bara en promenad till mitt pittoreska växthus där alla möjliga och omöjliga plantor frodas... (...)
Ja, det låter mysigt... och tråkigt (förutom att vistas i växthuset då. Där behöver jag inte vara glad för att vara glad).
Nog.
p.s. Nu blev jag plötsligt meningslös i hela kroppen. Tv brukar hjälpa mot det, men ikväll har den bra tv:n tagit ledigt för att låta den dåliga tv:n visa skräp (förutom Notting Hill som är min favorit-romatiska komedi, men den är slut).
På vardagar vid den här tiden brukar How I met your mother sändas, då kan jag bli fån-glad och skjuta upp sömnen ytterligare för att sedan se på Seinfeldt, Cheers och Spin City. När alla dessa komediserier slutat börjar Torchwood på fyran och det är så spännande och läskigt att jag bara måste se. Men att sova efter att ha sett övernaturlig thriller är näst intill omöjligt så då måste jag titta på någon gammal dokumentär på ettan en stund. Således försvinner natten i tv:ns tecken och alla är nöjda och glada. (Förr om åren stillade jag nattångesten med en Bamse-tidning. Om det ändå vore så enkelt)
Det är ganska stört att jag klarar av att gå upp och vara vaken hela skoldagar samt sprida glädje (för det har mina klasskamrater sagt, yay!) och energi trots den knappa sovtiden.
Kan man ha naturlig utsöndring av extacy i kroppen?
Det är egentligen inte själva sovandet som är det största problemet, utan den stund det tar för kroppen att slappna av.
Jag undrar varför jag har sådan ångest över det, varför jag alltid känner mig otrygg i sängen.
Kanske för att jag varje natt drömmer vidriga mardrömmar, hallucinerar och får andsvårigheter?
Nääää, inte kan det bero på det. *Host*
Att ligga där ensammast i världen, och försöka tänka sömnvänliga tankar, är inte lätt när en hel orkester spelar ångestsymfoni i huvudet.
Ska jag bli konstnär, psykolog eller galen?
d.s.
//force
En äkta pysselstuga.
Jag trivs som fisken i vattnet (Egentligen, hur bra trivs fisken där? Jag menar, uttrycket borde ju liknas vid t.ex; Jag trivs som människan på torra land... Självklart trivs man bättre i det element man är menad att leva i, annars blir det ju en aning svårt att typ andas och annat som är nödvändingt för ens överlevnad. Men trots att människan är menad att leva på land med syre så finns det en jäkla massa folk som mår skit. Borde det inte finnas en hel del fiskar som inte uppskattar livet även om de är i vattnet också?
Ska jag ge upp detta och erkänna att fiskar har hjärnor som små nötter och således inte bryr sig något vidare om livets svårigheter mer än att de vill äta, sova och andas? Ska jag sluta skriva sju meningar långa parenteser? Okej.)
Det är så frigivande att slänga kartongbitar runt sig som konfetti och skratta i takt med limångornas intåg i hjärnan.
Jag borde bli pysseltant. Kanske öppna en söt hantverksbod i Skänninge där jag säljer små brodyrer och trätomtar. Efter mörkrets intrång sitter jag i min lilla stuga med halmtak (som ligger på samma gård som hantverksboden) framför en brasa och stickar. När livets känns svårt tar jag bara en promenad till mitt pittoreska växthus där alla möjliga och omöjliga plantor frodas... (...)
Ja, det låter mysigt... och tråkigt (förutom att vistas i växthuset då. Där behöver jag inte vara glad för att vara glad).
Nog.
p.s. Nu blev jag plötsligt meningslös i hela kroppen. Tv brukar hjälpa mot det, men ikväll har den bra tv:n tagit ledigt för att låta den dåliga tv:n visa skräp (förutom Notting Hill som är min favorit-romatiska komedi, men den är slut).
På vardagar vid den här tiden brukar How I met your mother sändas, då kan jag bli fån-glad och skjuta upp sömnen ytterligare för att sedan se på Seinfeldt, Cheers och Spin City. När alla dessa komediserier slutat börjar Torchwood på fyran och det är så spännande och läskigt att jag bara måste se. Men att sova efter att ha sett övernaturlig thriller är näst intill omöjligt så då måste jag titta på någon gammal dokumentär på ettan en stund. Således försvinner natten i tv:ns tecken och alla är nöjda och glada. (Förr om åren stillade jag nattångesten med en Bamse-tidning. Om det ändå vore så enkelt)
Det är ganska stört att jag klarar av att gå upp och vara vaken hela skoldagar samt sprida glädje (för det har mina klasskamrater sagt, yay!) och energi trots den knappa sovtiden.
Kan man ha naturlig utsöndring av extacy i kroppen?
Det är egentligen inte själva sovandet som är det största problemet, utan den stund det tar för kroppen att slappna av.
Jag undrar varför jag har sådan ångest över det, varför jag alltid känner mig otrygg i sängen.
Kanske för att jag varje natt drömmer vidriga mardrömmar, hallucinerar och får andsvårigheter?
Nääää, inte kan det bero på det. *Host*
Att ligga där ensammast i världen, och försöka tänka sömnvänliga tankar, är inte lätt när en hel orkester spelar ångestsymfoni i huvudet.
Ska jag bli konstnär, psykolog eller galen?
d.s.
//force
lätt impulsiv
Jag vet inte riktigt vad som hände, men nu är jag tusen kronor fattigare och en keyboard rikare.
How much did you pay for your rock n roll lifestyle?
//force
How much did you pay for your rock n roll lifestyle?
//force
Force funderar
Du vet känslan av att träffa en sextonåring och tänka; "Nämen han/hon är ju så liten och naiv, var även jag sådan vid den åldern?"
Jag har den känslan nu, fast inför nittonåringar.
De känns små, rätt så omogna (ska jag säga, är ju värst barnet), som de tillhör en svunnen tid, en tid med festival där folk har snoppar ritade på armarna och pissljummen folköl i handen.
Jag är förbi den tiden, det var flera år sedan jag var nitton.
Men nu till det konstiga; jag fyller 20 först i maj.
//force
Jag har den känslan nu, fast inför nittonåringar.
De känns små, rätt så omogna (ska jag säga, är ju värst barnet), som de tillhör en svunnen tid, en tid med festival där folk har snoppar ritade på armarna och pissljummen folköl i handen.
Jag är förbi den tiden, det var flera år sedan jag var nitton.
Men nu till det konstiga; jag fyller 20 först i maj.
//force
