use the force

Mmm hej bloggen.
Livet kom ifatt mig till slut.
Jag vet inte riktigt vad det innebär, men uttrycket känns passande på något sätt.

Jag har flyttat hem till mor å far för att jobba i sommar. Splendid.
Det där med att öla i Tantolunden med goda vänner, strosa längs gatorna endast iförd kjol (va?) och att ta en glass vid i Kungsan efter mitt fabulösa jobb kan jag ju bara glömma.
Men konstigt nog känns det okej.
Jag är inte ett totalt misslyckande bara för att jag flyttar hem till de gamla trakterna och lever som en eremit bland gran och sten ett tag(ok det lät ju inte så bra, men du fattaaaar). Det är rätt skönt faktiskt.
Nu har jag tid att rensa bort allt som tynger mina axlar. Nu har jag rum nog att andas.

Dessutom ska jag tillbaka till stora läskiga staden i höst. Så är det bara.
Jag SKA dit. Jag SKA bo där. Ordentligt, på riktigt. Inte i en jävla garderob.

Titta så glad (och bitchig?) jag är över mitt liv:


Snodde tre glasskedar när expediten tittade bort. Mohaha jag är så jäkla ninja!

Kanske har jag missuppfattat låttexten lite...
Millie – My Boy Lollipop

Nu är jag hemma i skogen, eller Älgarnas stad som min ena bf så fint uttryckte det.
Det var meningen att jag + storasyster+ systerdotter skulle ta en tur till västra götaland och umgås med en äldre herre och en äldre dam, betitlade morfar och mormor. Dessvärre knackade magsjukan på dörren och den lilla i ressällskapet insjuknade. Så, medan hon och storasyster är hemma hos sig och tittar på Pippi Långstrump hänger jag här hemma hos mor och far. Trevligt det med.

Igår (när jag helt mirakulöst vaknade klockan åtta, innan alarmet började tjuta! Är fett med stolt) sken solen hela dagen och jag skuttade omkring utomhus i tights och klänning(say what?) mest hela tiden.
Avsaknade av svindlande kittel i magen fick mig att börja söka efter familjens gamla studsmatta.
Jag letade först i ladugården. Där fanns ingen studsmatta, men däremot ett trumset. Självklart var jag tvungen att föra oväsen en stund. Träffade även på en humla som jag döpte till Mårten. Han surrade omkring i takt till min otakt.
Efter en stunds bankande fick min otåliga hjärna (alltså, kan jag ingenting direkt blir det tråkigt) nog och jag återgick till studsmatte-uppdraget.
Potentiell plats för studsmatteförvaring nr 2 var det gamla halvruttna huset som står på vår tomt.
Jag har alltid varit rädd för det huset. Ända sedan barnsben har jag undvikit att titta mot det, vägrat gå in i det ensam, fått panik av att gå in i det även i andras sällskap, sprungit förbi det när jag kommit hem från skolan och med klappande hjärta smällt igen och låst ytterdörren innan diverse spöken hunnit ifatt mig.
Det kan fortfarande vrida sig olustigt i magen om jag tittar in i något av de mörka fönstren för länge.
I alla fall, nu är jag ju vuxen och rationell. Att fåna sig sådär går inte för sig längre (...).
Därför klev jag igår med bestämda steg in genom den lilla gnisslande dörren för att finna min skatt. Och ja, jag fann den!
Bland en massa oidentifierbart bråte och isolering hade någon (gissningsvis en varför-skulle-jag-bry-mig-om-en-fånig-leksak?-tänkande fader) slängt in min kära studsmatta.
Jag tog tag i saken och släpade ut bit för bit.
Om man säger såhär: Det är väldigt dumt och korkat att vara rädd för spindlar och andra småkryp om man bor här. Därför har jag lagt av med sådana töntigheter. Nästan.

Efter mycket om och men:

Fjädrar att slita sönder fingrarna mot:

En vårlök medan vi väntar på att jag ska sätta ihop konstruktionen:

YAAAAAAAY!:

Tack vare asabäst vän.

Idag vaknade jag tidigt!
Jag måste bara säga det till hela världen.
Är löjligt stolt över något som vem som helst borde klara av.

Så kan det lätt bli när man är arbetslös och seg.

Av någon anledning fick jag för mig att bära sneakers istället för joggingskor igår när jag gick på promenad.
Det var mindre smart.
Jag har nämligen inte "gått in" mina sneakers ännu och har nu ett fett skavsår per häl.
Det minst smarta var att det började skava redan när jag gått hundra meter, ändå vände jag inte om för att byta skor.

Ska hämta ut min minst smart-pokal nu.

Lite roligt var i alla fall att när jag för en gångs skull bar dessa skor så möter jag en annan tjej ute på promenad med exakt likadana.
Skavsår-five!

Det gamla vanliga.
Jag var en såndär anti frukost-människa förr om åren.
Blotta åsynen av limpa, fil eller kaffe fick det att vända sig i magen på mig. Hur mycket jag än försökte så gick det inte att tvinga ner annat än vatten de första tre timmarna efter uppstigning.
Lärare, föräldrar och skolsyster tjatade om hur viktigt det viktigaste målet (pff) var och skrev upp fina listor på hur mycket frukost en dam i min ålder bööööör äta för att växa ordentligt och må bra.
Jag minns speciellt en test-maskin där man skulle skriva in vikt, längd, ålder och näringsintag vid frukost för att sedan få uträknat om det var tillräckligt eller inte.
Maskinens alla knappar började blinka rött och den praktiskt taget skrek på mig att äta mer (okej jag kanske överdriver).
Jag ville så gärna följa alla frukost-råd, men det gick bara inte. Dessutom ansåg den där maskinen att jag skulle äta för fem (obs. överdriver igen).
I alla fall, många år efter testet och efter att folk givit upp sitt tjat, vaknade jag plötsligt en morgon med kurrande mage.
Vad var detta? Var jag sjuk? Hade en alien bosatt sig i mig? Fan då, jag orkar inte krångla med aliens.
Så gick det upp för mig, jag var hungrig!
Sedan den dagen är jag glupande hungrig varje dag, så fort jag slår upp ögonen. Mycket märkligt.

copyright-skyddad

Det här med att blogga verkar inte vara min grej riktigt.
Men jag måste komma igång med att rita och lägga upp bilder och jag någonsin ska kunna bli illustratör.
Därför sker nu en nystart.
TJOHOO peppeen!

Jag tänker lägga upp allt från kladd till färdigställda projekt (mest kladd blir det nog ändå). Även foton och texter är tänkta att slinka in lite då och då.

Egentligen är detta för min egen skull, en spark i röva så att säga. Om någon får för sig att läsa bloggen så är det bara trevligt.


Hare!


Några fnurror på det:

Tillhör usetheforce.blogg.se

En till natt till ända. Återigen har jag låtit timmarna gå i vaket tillstånd.
När kommer kroppen säga emot?
När kommer den kollapsa av trötthet?
Idag kanske, när jag skuttar runt på naturhistoriska med M och glor på uppstoppade, dammiga djur. Plötsligt får mina nerver för sig att stänga ner och jag faller ihop bredvid skogens konung, eller en liten tilltorkad musfamilj.
Tvångssövd av mig själv.
Cool!

Helt random.
En natt för några veckor sedan var jag ute med ett gäng och lekte på stan. Kompis H och jag hittade ett lysande skyltfönster fullt av förtrollande lampor. Som de skator vi är kunde vi inte låta bli att stanna och glo på allt skinande och glittrande. Den finaste och mest kitchiga lampan har vi här:


//force

Idag har jag ätit chips.
Enbart.
Följa kostcirkeln, my ass *låtsas vara cool och ignorant men är egentligen en liten mes som är stolt över att äta fel, vilket är helt wacko och korkat*.

Mitt kroppsliga förfall är ett faktum.
För att muntras upp tittar jag på gamla bilder.
Jag och H på Gamex-mässan doin some Mario:

Nej.
Jag vet inte.
Tror inte det.
Jag hatar att jag är ett enda stort i-landsproblem.

I min garderob står luften stilla.
Ute far tiden förbi.
Och så.

Jag
Slåss med katter.
Sväljer fett och kolhydrater i form av chipssmulor.
Är en slacker.

Det är tidig morgon.
På hustaket mitt emot sitter en kråka och stirrar rakt upp i skyn.
Jag har varit vaken hela natten och gjort precis ingenting.
Det var härligt.

Imorgon åker jag.
Som så många andra.

Jag ska testa att bo i Sveriges huvudstad ett tag.
Bara sådär, pang bom, lämnar jag lantlivet bakom mig.
Det är jävligt skönt.
Än har jag inte insett vilken omställning det är.

Allt känns som på låtsas ändå.

Åhfifan.
Sex chokladbollar på en halvtimme.
Lite varm oboy på det.

Min mage är inte glad.

Men humöret är tipptopp!

För mycket socker resulterar i:
Glädje
Hyperryck
Slöhet
Baksmälla

Låt det bli morgon igen!

Sommaren har gjort mig slö och orkeslös. Ja jag har ju jobbat hårt 7-16(oh the horror!) men utöver det har alltför många timmar spenderats i tv-soffan eller framför datorn.
Är det så arbetslivet är?
Om jag ska stå ut med det så vill det till att de jobb jag skaffar i framtiden är roliga och kreativa (eller temporära).
Hepphapp det där löser sig nog då. Här kommer lite bilder från sommaren. En helg i väster.







usetheforce.blogg.se©

För tillfället sover det lilla trollet som jag vaktar.
Jag hade tänkt att rensning av diskmaskin och hängande av tvätt skulle vara utmärkta sysslor under trollets middagslur, men min kropp ville annat.
Sedan tio över tre har blodet forsat ur mina näsborrar. Ett tag rann så mycket ner i halsen att jag började hosta upp blodklumpar. Då blev jag rädd och trodde att halspulsådern brustit, men riktigt så illa var det ju inte. Uppenbarligen.
Anledning till näsblodet då?
Ehm jo... Igår kväll roade jag mig med att klämma pormaskar (varför fascinerar detta så många?) och just som jag hittat en riktigt härlig en på näsan så sprack det någonstans där inne i näsgången och blodet började rinna. Detta fick jag dock bukt på rätt så snabbt och kunde återgå till pormaskklämmandet.
Så, idag satt jag i lugnan ro och såg på tv och kliade mig på näsan då det brast igen, men denna gången tio gånger värre.  Femtio minuter av ihållande näsblod, mitt nya rekord.
Jag känner mig lite yr.



//force

Många dagar i hettan har passerat.
Förmodligen har jag känt alla olika känslor som går att känna under den tiden och även skaffat mig magkatarr i vanlig ordning.
Förtydligande: Jag är absolut inte depp, bara tudelad och lätt uttråkad.
Det leder till att jag vill göra allt och inget. Otrolig livslust blandat med "snälla stäng in mig i garderoben och låt mig sova något år".
Mmm de ljuva första stapplande stegen in i vuxenlivet. Finns det någon som tar sig igenom dem utan att slita sitt hår och köra huvudet i väggen åtminstone en gång?
Jag har börjat promenera mycket och planerar hösten. En enda sak är helt bestämd, jag ska börja dansa någon slags latinodans. Alltid en början... Eh.
Roligt lär det vara i alla fall, och med tanke på att jag inte kan sitta stilla alls när musik spelas så är det väl bara att bejaka rytmen i blodet och ge sig ut på dansgolvet.

Boken Människohamn är äntligen utläst efter sex månader av undvikande, glömska och gå in i stolpar och träd-besatthet.
Jag blev nog lite knäpp där mot slutet, John Ajvide Lindqvist har en tendens att förvrida mitt redan så snedvridna psyke ytterligare. Tack och lov slutade den någorlunda lyckligt, tror jag (man vet aldrig med hans böcker) och den var absolut värd all rädsla och alla känslor som den uppbådade. En god bok alltså, behöver inte saltas eller peppras.

Ikväll ska jag nog ge mig ut i vildmarken för mer planering av salsan, samban eller vad det nu blir.
Hare!


Force hoppar från raukar och vän betraktar avundsjukt...

Mmm trevligt välkomnande va?
Två saker innan jag börjar skriva om dagarna som gått...
1. Jag använder en dator med världens kanske mest irriterande skit pang poff-tangentbord, eventuella stavfel kan poppa upp i texten.
2. Fasen jag minns inte vad nummer två var. Hej short term history memory loss.
3. Min ändalykt är placerad på en spikmatta, bokstavligt talat pain in the ass (hö...hö).


Sommaren har börjat utan att riktigt vara sommar, men det är okej så länge regnet inte piskar mitt ansikte varje dag.
Jag vill ta bilen och åka till platser med vacker utsikt och hjulningsvänliga ängar. Men något körkort har jag inte och bilarna är alltid upptagna av "de vuxna" i familjen. Visserligen skulle jag inte kunna spontanåka även om jag ägde bil och förstod the science of driving a car, för jag jobbar. Så vuxet och fräckt det känns.

Denna kväll samlades en bit av familjen på gräsmattan för att dutta (trixa, bolla, kicka). Knotten flockades runt våra huvuden och jag svalde nog en mängd stor som Mexico citys befolkning. Mätt och glad...
Storebror lyckades kasta sig rakt ut i ett brännässlesnår, R ställde sig på händerna för att kunna sparka en boll (men han är inte så... smidig) och jag försökte mig på bicicleta gång på gång men hamnade med rumpan i det nyklipta gräset istället.
Trevlig stund som fick mig att vilja bli en Teletubbie och därmed få utöva "jättekjaaam" allt som oftast.
Family powah!

Nu ska jag besöka drömlandet (nu? NU?! Ja det är sant, jag går och lägger mig mellan 22.00 och 22.30 varje kväll. Wicked)

//force