use the force

För tillfället sover det lilla trollet som jag vaktar.
Jag hade tänkt att rensning av diskmaskin och hängande av tvätt skulle vara utmärkta sysslor under trollets middagslur, men min kropp ville annat.
Sedan tio över tre har blodet forsat ur mina näsborrar. Ett tag rann så mycket ner i halsen att jag började hosta upp blodklumpar. Då blev jag rädd och trodde att halspulsådern brustit, men riktigt så illa var det ju inte. Uppenbarligen.
Anledning till näsblodet då?
Ehm jo... Igår kväll roade jag mig med att klämma pormaskar (varför fascinerar detta så många?) och just som jag hittat en riktigt härlig en på näsan så sprack det någonstans där inne i näsgången och blodet började rinna. Detta fick jag dock bukt på rätt så snabbt och kunde återgå till pormaskklämmandet.
Så, idag satt jag i lugnan ro och såg på tv och kliade mig på näsan då det brast igen, men denna gången tio gånger värre.  Femtio minuter av ihållande näsblod, mitt nya rekord.
Jag känner mig lite yr.



//force

Många dagar i hettan har passerat.
Förmodligen har jag känt alla olika känslor som går att känna under den tiden och även skaffat mig magkatarr i vanlig ordning.
Förtydligande: Jag är absolut inte depp, bara tudelad och lätt uttråkad.
Det leder till att jag vill göra allt och inget. Otrolig livslust blandat med "snälla stäng in mig i garderoben och låt mig sova något år".
Mmm de ljuva första stapplande stegen in i vuxenlivet. Finns det någon som tar sig igenom dem utan att slita sitt hår och köra huvudet i väggen åtminstone en gång?
Jag har börjat promenera mycket och planerar hösten. En enda sak är helt bestämd, jag ska börja dansa någon slags latinodans. Alltid en början... Eh.
Roligt lär det vara i alla fall, och med tanke på att jag inte kan sitta stilla alls när musik spelas så är det väl bara att bejaka rytmen i blodet och ge sig ut på dansgolvet.

Boken Människohamn är äntligen utläst efter sex månader av undvikande, glömska och gå in i stolpar och träd-besatthet.
Jag blev nog lite knäpp där mot slutet, John Ajvide Lindqvist har en tendens att förvrida mitt redan så snedvridna psyke ytterligare. Tack och lov slutade den någorlunda lyckligt, tror jag (man vet aldrig med hans böcker) och den var absolut värd all rädsla och alla känslor som den uppbådade. En god bok alltså, behöver inte saltas eller peppras.

Ikväll ska jag nog ge mig ut i vildmarken för mer planering av salsan, samban eller vad det nu blir.
Hare!


Force hoppar från raukar och vän betraktar avundsjukt...